v 9

V 11+5 fick jag tid för första ultraljudet på smvc. Där skulle dom se vad för sorts tvillinggraviditet det var och hur dom skulle "behandla" den.
Det var ganska pirrigt, med tanke på att jag fick veta det så tidigt så tänkte jag hela tiden att en av dom inte klarat sig, eller att det var något fel dom..

Men allt såg ju bra ut och man kunde se hur dom rörde på sig. Dom låg tätt tätt tillsammans.
Först trodde dom att dom låg tillsammans, utan skiljevägg.
Men efter mycket letande så hittade hon en mycket tunn, knappt synlig skiljevägg.
Så dom låg alltså i varsin säck men med gemensam yttre säck. Nästan så jag behöver googla, heter det verkligen säck? haha..
Dom hade även en gemensam moderkaka.
Vilket tydde på att dom var enäggstvillingar.
Efter att ha konstaterat det så talade dom om för mig hur mina besök skulle se ut dom kommande veckorna.


Första ul v 11+5

v 17+4

Jag mådde hyffsat bra under dom kommande veckorna, det var dom första veckorna jag mådde illa bara.
I v 18 var det dags för ännu ett ultraljud, alltså rutin ultraljudet.
Min pappa var med mig på det.
Det var även det ultraljudet då jag fick veta att jag väntade flickor♥

v 15-16

Efter v 18 var det dags att gå på tillväxtul varannan vecka, bara för att det var enäggs.
Varje gång var jag lika rädd att något skulle vara fel!
I v 18 blev jag sjukskriven i en månad efter att ha haft prematura sammandragningar ett tag.
Läkaren vågade inte riskera nånting. Jag var lite emot det för jag hade ingen ork att bara sitta hemma och ta det lugnt. Men för bebisarnas skull fick jag ju göra det.

v 19, med världens vitaste mage!

Fyra veckor efter min sjukskrivning fick jag onda sammandragningar igen.
Jag blev inlagd på bb och fick ligga där i två dygn. För att dom skulle kunna hålla koll på det.
Läkarna ville då sjukskriva mig på heltid. Vilket jag inte gick med på.
Halvtid fick det bli, men inte mer än så. Efter många om och men och efter att jag lovat att minsta lilla så skulle jag åka in, så gick läkaren med på halvtid.

Jag hade väldigt mycket onda sammandragningar och ofta fick jag stanna upp för att jag kunde inte röra mig.

v 24

Förutom sammandragningar konstant så mådde jag ganska bra.
Synd att klaga liksom!

Jag fick besvär med mina handleder, fick gå till nån på sjukhuset och få stöd för handlederna. Det
hette något och var något man kunde få när man var gravid. Ont som fanken gjorde det iallafall. Ibland så ont att jag inte kunde sova.

v 28

När jag kommit till v 29-30 blev det värre.
Jag fick klåda, och fy fan vilken klåda.
Och sammandragningarna blev inte mindre. Jag fick åka in och ut hela tiden kändes det som.
Fick sprutor som skulle stoppa värkarna, bricanyl?, aldrig mer, ja nej det blir ju aldrig mer, men fy vad hemskt det var. Efter att ha fått dom sprutorna så trodde jag att jag skulle dö. Fick hjärtklappning till tusen!

Klådan fick ett namn. Hepatos. Jag kunde inte sova längre. På nätterna så satt jag i duschen med kallt vatten. Hade blöta handdukar på benen, in och ut ur duschen, så höll jag på tills jag var så slut att jag somnade av utmattning.
Jag kliade så mycket att kliandet övergick till att riva sönder huden. Jag har fortfarande ärr efter det.
Mina levervärden var inte bra och gallsyrorna ökade.
Jag fick gå på kontroller varje vecka, blodprov och ctg.
Fick flera olika sorters tabletter som skulle minska klådan och ge bättre levervärden och minska gallsyrorna.
Det hjälpte inte.
Ingenting hjälpte.
Jag grät varje natt och ville bara bli av med klådan.
I v 34 orkade jag inte jobba mer, då tog klådan över, då fick den bestämma.
Jag träffade läkare som sjukskrev mig på heltid.
"Det var på tiden" sa dom.

v 32

Melissa hade legat i säte sedan v 20 och ändrade inte läge, så i v 35 bestämdes datum för snitt.
Då tog dom även hänsyn till att levervärdena inte blev bättre och att gallsyrorna var så pass höga att det kunde bli en risk för barnen.
20 september 0700 skulle jag infinna mig på förlossningen.
V 37.

Veckorna som följde..

Tvillinggraviditet 8 kommentarer


v 9

V 11+5 fick jag tid för första ultraljudet på smvc. Där skulle dom se vad för sorts tvillinggraviditet det var och hur dom skulle "behandla" den.
Det var ganska pirrigt, med tanke på att jag fick veta det så tidigt så tänkte jag hela tiden att en av dom inte klarat sig, eller att det var något fel dom..

Men allt såg ju bra ut och man kunde se hur dom rörde på sig. Dom låg tätt tätt tillsammans.
Först trodde dom att dom låg tillsammans, utan skiljevägg.
Men efter mycket letande så hittade hon en mycket tunn, knappt synlig skiljevägg.
Så dom låg alltså i varsin säck men med gemensam yttre säck. Nästan så jag behöver googla, heter det verkligen säck? haha..
Dom hade även en gemensam moderkaka.
Vilket tydde på att dom var enäggstvillingar.
Efter att ha konstaterat det så talade dom om för mig hur mina besök skulle se ut dom kommande veckorna.


Första ul v 11+5

v 17+4

Jag mådde hyffsat bra under dom kommande veckorna, det var dom första veckorna jag mådde illa bara.
I v 18 var det dags för ännu ett ultraljud, alltså rutin ultraljudet.
Min pappa var med mig på det.
Det var även det ultraljudet då jag fick veta att jag väntade flickor♥

v 15-16

Efter v 18 var det dags att gå på tillväxtul varannan vecka, bara för att det var enäggs.
Varje gång var jag lika rädd att något skulle vara fel!
I v 18 blev jag sjukskriven i en månad efter att ha haft prematura sammandragningar ett tag.
Läkaren vågade inte riskera nånting. Jag var lite emot det för jag hade ingen ork att bara sitta hemma och ta det lugnt. Men för bebisarnas skull fick jag ju göra det.

v 19, med världens vitaste mage!

Fyra veckor efter min sjukskrivning fick jag onda sammandragningar igen.
Jag blev inlagd på bb och fick ligga där i två dygn. För att dom skulle kunna hålla koll på det.
Läkarna ville då sjukskriva mig på heltid. Vilket jag inte gick med på.
Halvtid fick det bli, men inte mer än så. Efter många om och men och efter att jag lovat att minsta lilla så skulle jag åka in, så gick läkaren med på halvtid.

Jag hade väldigt mycket onda sammandragningar och ofta fick jag stanna upp för att jag kunde inte röra mig.

v 24

Förutom sammandragningar konstant så mådde jag ganska bra.
Synd att klaga liksom!

Jag fick besvär med mina handleder, fick gå till nån på sjukhuset och få stöd för handlederna. Det
hette något och var något man kunde få när man var gravid. Ont som fanken gjorde det iallafall. Ibland så ont att jag inte kunde sova.

v 28

När jag kommit till v 29-30 blev det värre.
Jag fick klåda, och fy fan vilken klåda.
Och sammandragningarna blev inte mindre. Jag fick åka in och ut hela tiden kändes det som.
Fick sprutor som skulle stoppa värkarna, bricanyl?, aldrig mer, ja nej det blir ju aldrig mer, men fy vad hemskt det var. Efter att ha fått dom sprutorna så trodde jag att jag skulle dö. Fick hjärtklappning till tusen!

Klådan fick ett namn. Hepatos. Jag kunde inte sova längre. På nätterna så satt jag i duschen med kallt vatten. Hade blöta handdukar på benen, in och ut ur duschen, så höll jag på tills jag var så slut att jag somnade av utmattning.
Jag kliade så mycket att kliandet övergick till att riva sönder huden. Jag har fortfarande ärr efter det.
Mina levervärden var inte bra och gallsyrorna ökade.
Jag fick gå på kontroller varje vecka, blodprov och ctg.
Fick flera olika sorters tabletter som skulle minska klådan och ge bättre levervärden och minska gallsyrorna.
Det hjälpte inte.
Ingenting hjälpte.
Jag grät varje natt och ville bara bli av med klådan.
I v 34 orkade jag inte jobba mer, då tog klådan över, då fick den bestämma.
Jag träffade läkare som sjukskrev mig på heltid.
"Det var på tiden" sa dom.

v 32

Melissa hade legat i säte sedan v 20 och ändrade inte läge, så i v 35 bestämdes datum för snitt.
Då tog dom även hänsyn till att levervärdena inte blev bättre och att gallsyrorna var så pass höga att det kunde bli en risk för barnen.
20 september 0700 skulle jag infinna mig på förlossningen.
V 37.

För ett tag sen så skrev jag att jag skulle skriva förlossningsberättelse.
Det är något alla borde göra, blogg eller ej, för man glömmer ju så otroligt fort!
Jag började skriva och har sparat på datorn och skriver lite då och då. Det kommer att publiceras här någon dag.
Vad jag också började skriva var om min graviditet.
Tänkte att det kunde vara roligt att ha och titta tillbaka på om några år när det mesta är glömt..
Och jag tänkte faktiskt dela med mig av det här!



Det var en söndag i januari. Jag hade varit i Malmö hela helgen, och på söndagen hade jag och F varit hos hans föräldrar och ätit.
När jag kom hem kände jag mig väldigt lustig, gick och la mig för att sedan vakna mitt i natten och må skit! Trodde jag hade fått maginfluensa.
Mamma skojade och sa att jag var gravid, haha sa jag bara..
Varken mamma eller pappa vågade sig hem till mig, kom med mat till mig som dom lämnade utanför dörren. Med risk för att bli smittade! haha

Innan jag ens visste att jag var gravid fick jag ett otroligt sug efter saltlakrits, "sjuk" som jag var, men det hindrade inte mig från att köra till maxi och köpa massa lakrits! Och när jag ändå var där så slank ett gravtest ner i korgen.
Inte för att jag trodde att jag var gravid, men köpte det iallafall.

På tisdagen tog jag testet, jag var 100 på att det skulle visa "ej gravid", hade inte en tanke på att det faktiskt kunde stå "gravid".
Sekunderna kändes som en evighet!
"gravid 1-2 veckor"

Jag grät stora floder. Jag skrek som ett litet barn. Tankarna började snurra i mitt huvud.
Det mesta var såklart negativt. Jag var inte redo för ett barn. Jag hade en etta i stan, det fanns ingen möjlighet.
Sen var det ju inte bara mitt beslut, även om det blev bara mitt beslut i slutet.
"det finns inga alternativ", dom orden kom inte från mig så jag behöver knappt skriva vem dom kom ifrån.

På fb hade jag skrivit innan jag visste att jag var gravid "konstig magsjuka, nu mår jag plötsligt mycket bättre"
Min pappa kommenterade "vad skönt!"
Varpå jag kommenterade "pappa du kommer inte tycka det är så skönt när du får reda på vad det var/är"

Jag ringde min mamma och skrek och grät, min pappa ringde mig, även där skrek jag och grät och var väldigt olycklig. Ringde min bror som skrattade mig rakt upp i ansiktet, medans jag grät floder.

Det var tuffa veckor som följde, det var mycket som hände, mycket som jag aldrig kommer glömma och som därför inte behövs skrivas ner här.
Det sitter redan fast.


Jag bestämde mig ganska tidigt att jag tänkte minsann behålla barnet. Jag struntade i vad alla sa och lyssnade istället på min familj. "Gör som DU vill, vi stöttar dig vad du än bestämmer dig för"
I v 6 om jag minns rätt så fick jag en blödning+jag hade ont i magen, jag åkte till akuten, självklart, man var ju livrädd för minsta lilla!

Väl därinne fick jag se en liten prick på en skärm, typ.
Hon kollade så att det inte var utomkvedshavandeskap, vilket hon inte trodde att det var.
Men hon såg något som hon inte kunde se vad det var, iomed det var så tidigt.
Hon skickade mig till kvinnokliniken två dagar senare.
Där uppe var det en praktikant som gjorde VUL och den ordinarie sköterskan sa till honom "oj vänta, gå tillbaka, där var två"
Där satt jag med benen i vädret och hörde henne säga någon som inte lät bra, blev rädd och ifrågsatte.
Hon svarade bara "nej det var inget, det är så tidigt i graviditeten att det är svårt att säga något, men allt ser bra ut"

Jag gick därifrån med hennes jäkla ord i huvudet. "där är två".
Men nej sen tänkte jag inte mer på det och trodde fortfarande att jag bara hade en bebis i magen.
V 7+2 fick jag ännu en blödning, ringde 1177, sen åkte jag in ännu en gång.
Väl därinne ville dom inte göra något VUL, dom sa "är det missfall så är det"
Men något fick henne att ändra sig, hon tittade i min journal och såg väl "oj där var två", så hon skickade in mig och väl där inne säger sköterskan "Allt ser bra ut, detta är inget missfall", hon vände på skärmen så jag kunde se, "här ser du ett hjärta som slår, och här ser du ett hjärta som slår"
Jag andades, pustade ut, sen slog det mig, "TVÅ STYCKEN????!!"
Oj, jag skrek och grät om vartannat, det blev som att få reda på att man var gravid på nytt., fast gånger två.
Hon frågade mig om jag inte var glad, jag tittade på henne och bara skrek, "glad? hur ska jag kunna vara glad, hur ska jag klara detta" osv..
Hon gav mig en bild på prickarna och sen gick jag därifrån, telefonen i högsta hugg och när pappa svarade så skrek jag bara "DÄR ÄR TVÅ STYCKEN!!!"

Chocken att få veta att jag väntade tvillingar la sig ganska snabbt och skräcken blev till glädje.

Här ligger dom tillsammans och myser.


Tvillinggraviditet

Tvillinggraviditet 6 kommentarer

För ett tag sen så skrev jag att jag skulle skriva förlossningsberättelse.
Det är något alla borde göra, blogg eller ej, för man glömmer ju så otroligt fort!
Jag började skriva och har sparat på datorn och skriver lite då och då. Det kommer att publiceras här någon dag.
Vad jag också började skriva var om min graviditet.
Tänkte att det kunde vara roligt att ha och titta tillbaka på om några år när det mesta är glömt..
Och jag tänkte faktiskt dela med mig av det här!



Det var en söndag i januari. Jag hade varit i Malmö hela helgen, och på söndagen hade jag och F varit hos hans föräldrar och ätit.
När jag kom hem kände jag mig väldigt lustig, gick och la mig för att sedan vakna mitt i natten och må skit! Trodde jag hade fått maginfluensa.
Mamma skojade och sa att jag var gravid, haha sa jag bara..
Varken mamma eller pappa vågade sig hem till mig, kom med mat till mig som dom lämnade utanför dörren. Med risk för att bli smittade! haha

Innan jag ens visste att jag var gravid fick jag ett otroligt sug efter saltlakrits, "sjuk" som jag var, men det hindrade inte mig från att köra till maxi och köpa massa lakrits! Och när jag ändå var där så slank ett gravtest ner i korgen.
Inte för att jag trodde att jag var gravid, men köpte det iallafall.

På tisdagen tog jag testet, jag var 100 på att det skulle visa "ej gravid", hade inte en tanke på att det faktiskt kunde stå "gravid".
Sekunderna kändes som en evighet!
"gravid 1-2 veckor"

Jag grät stora floder. Jag skrek som ett litet barn. Tankarna började snurra i mitt huvud.
Det mesta var såklart negativt. Jag var inte redo för ett barn. Jag hade en etta i stan, det fanns ingen möjlighet.
Sen var det ju inte bara mitt beslut, även om det blev bara mitt beslut i slutet.
"det finns inga alternativ", dom orden kom inte från mig så jag behöver knappt skriva vem dom kom ifrån.

På fb hade jag skrivit innan jag visste att jag var gravid "konstig magsjuka, nu mår jag plötsligt mycket bättre"
Min pappa kommenterade "vad skönt!"
Varpå jag kommenterade "pappa du kommer inte tycka det är så skönt när du får reda på vad det var/är"

Jag ringde min mamma och skrek och grät, min pappa ringde mig, även där skrek jag och grät och var väldigt olycklig. Ringde min bror som skrattade mig rakt upp i ansiktet, medans jag grät floder.

Det var tuffa veckor som följde, det var mycket som hände, mycket som jag aldrig kommer glömma och som därför inte behövs skrivas ner här.
Det sitter redan fast.


Jag bestämde mig ganska tidigt att jag tänkte minsann behålla barnet. Jag struntade i vad alla sa och lyssnade istället på min familj. "Gör som DU vill, vi stöttar dig vad du än bestämmer dig för"
I v 6 om jag minns rätt så fick jag en blödning+jag hade ont i magen, jag åkte till akuten, självklart, man var ju livrädd för minsta lilla!

Väl därinne fick jag se en liten prick på en skärm, typ.
Hon kollade så att det inte var utomkvedshavandeskap, vilket hon inte trodde att det var.
Men hon såg något som hon inte kunde se vad det var, iomed det var så tidigt.
Hon skickade mig till kvinnokliniken två dagar senare.
Där uppe var det en praktikant som gjorde VUL och den ordinarie sköterskan sa till honom "oj vänta, gå tillbaka, där var två"
Där satt jag med benen i vädret och hörde henne säga någon som inte lät bra, blev rädd och ifrågsatte.
Hon svarade bara "nej det var inget, det är så tidigt i graviditeten att det är svårt att säga något, men allt ser bra ut"

Jag gick därifrån med hennes jäkla ord i huvudet. "där är två".
Men nej sen tänkte jag inte mer på det och trodde fortfarande att jag bara hade en bebis i magen.
V 7+2 fick jag ännu en blödning, ringde 1177, sen åkte jag in ännu en gång.
Väl därinne ville dom inte göra något VUL, dom sa "är det missfall så är det"
Men något fick henne att ändra sig, hon tittade i min journal och såg väl "oj där var två", så hon skickade in mig och väl där inne säger sköterskan "Allt ser bra ut, detta är inget missfall", hon vände på skärmen så jag kunde se, "här ser du ett hjärta som slår, och här ser du ett hjärta som slår"
Jag andades, pustade ut, sen slog det mig, "TVÅ STYCKEN????!!"
Oj, jag skrek och grät om vartannat, det blev som att få reda på att man var gravid på nytt., fast gånger två.
Hon frågade mig om jag inte var glad, jag tittade på henne och bara skrek, "glad? hur ska jag kunna vara glad, hur ska jag klara detta" osv..
Hon gav mig en bild på prickarna och sen gick jag därifrån, telefonen i högsta hugg och när pappa svarade så skrek jag bara "DÄR ÄR TVÅ STYCKEN!!!"

Chocken att få veta att jag väntade tvillingar la sig ganska snabbt och skräcken blev till glädje.

Här ligger dom tillsammans och myser.