Ensamstående tvillingmamma

När tvillingarna låg i magen visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta, att det var två stycken som skulle komma ut, jo det visste jag ju, men hur man skulle hantera hela situationen, och då vara själv med dom med.

När dom väl var ute så var nog tanken mest "detta är ju en baggis".. haha!
Jag fick snälla barn, hände ibland att dom skrek ikapp, vissa gånger bröt jag ihop, men lärde mig liksom att hantera det mer och mer.
Ju äldre dom blev ju lättare blev det.
Dom blev nöjdare och nöjdare.

När dom lärde sig att krypa så hade jag jätte nöjda tjejer. Dom kunde ta sig överallt och jag behövde inte bära runt på dom hela tiden.
Sen kom tiden då dom började gå. Melissa tog sina första steg lite efter 10 månader och vid 11 månader gick bägge.
Förutom olyckorna som hände hela tiden så var det som en befrielse.
Nu kunde dom verkligen ta sig överallt!

Jag skrev i ett inlägg att "jobbigare blir det".. och ja jo det kommer det att bli.
Förut när dom var mindre så nöjde dom sig med att sitta i vagnen när vi var i stan, blev dom uttråkade så somnade dom.
Nu vägrar dom sitta i vagnen för länge, och att vara inne i stan och shoppa, inte jätte roligt.
Dom vill helst gå, och är man själv på stan med två ungar, så går det inte så bra. Släpper jag dom lösa så har jag en unge på ett håll och en unge på ett annat.

Det ska hända något hela tiden, att bara vara hemma är inte alls roligt längre.
Dom är små men dom har "krav".

Dom har varit inne i en period nu då det bara är massa gnäll så fort det inte händer tillräckligt mycket. Extremt jobbigt för en trött mamma!

Men samtidigt, ju äldre dom blir, ju lättare blir det.
Dom förstår ju mer och mer hela tiden.

Så till Maria, det blir lättare med tiden, samtidigt som det blir jobbigare. 
Men att ha tvillingar är ju en dubbelgåva! Vi är lyckligt lottade ;)

 
bild från underbara cypern